MICHAELA FORNI

Jag vågar inte vara kär och jag vågar inte låta någon vara kär i mig. Man kan ha murar 165 cm höga och två decimeter breda till vem som helst utom den som inte är vem som helst. Du kan träffa en person, flörta, skratta och ha så kul. Spendera nätter med att rulla runt bland duntäcken och mornar med att dricka kaffe och prata om livet. Du kan välja vad du vill att personen ska veta om dig, vilka delar du vill visa. Dina svaga men aningen charmiga sidor. Dina glada skratt. Din vilja att göra morgonkaffe varje morgon. Du ger av dig själv, men du ger inte dig själv.

Du kan träffa en människa och till viss del välja vilka delar av dig själv du vill visa. Men den dagen du börjar falla faller också varenda centimeter av din mur. Och från den dagen han börjar falla för dig, kommer han att lägga märke till alla dina sidor, oavsett om du vill visa dem eller inte. Och det är ungefär vid den dagen som man gör det lättare i att bara försvinna och lämna det.

Så fort den muren är nere blir allt renare och ärligare än något annat. Vem som helst blir Han och plötsligt blir allt inte bara roligt och avslappant och härligt, det blir fruktansvärt läskigt. Istället för att bara vara den där härliga tjejen som älskar att kyssas, väcker dig med kaffe på morgonen, skrattar åt det mesta och betalar för sina egna drinkar blir man sig själv, som är lite för fucked up för någons bästa och lite för osäker för att låta någon komma nära. Hur ska man våga visa allt för någon när man kan visa bara en bra del för andra?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0